Tänk, idag blir våran älskade och underbara dotter 1 år. Tiden har gått fort, men har varit så underbar och härlig! Idag tänkte jag berätta åt er lite mera om graviditeten, min förlossning, amning och i övrigt om det första året som mamma och att leva med diabetes och celiaki.
Min graviditet gick relativt bra. Alla värden var alltid bra och jag jobbade ju till slutet. Höll min sista föreläsning en lördagkväll den 11.1.2014 och sen måndagen den 13.1 åkte vi in till BB som planerat. I början mådde jag en hel del dåligt, men lärde mig lite trix hur jag kunde hantera dem. Oftast ta ngt att äta funkade för mig. Tror jag endast var sjukskriven en dag i början pga att jag spydde. Annars gick det nog bra! I ca v. 24 bara över en natt så slog ju min foglossning till som sjutton! Jag fick sluta rida direkt, kunde inte cykla osv. Hade väldigt ont och svårt att gå. Men jag fick bra hjälp via akupunktur och det hjälpte mig mkt. Smärtorna var kvar förstås, men det lindrade lite iaf.
Mitt blodsocker då. Jo i början hade jag mycket mycket lågt, hade alltid sirap i en liten burk med mig i väskan för det kunde sjunka ganska så drastiskt. Hormoner, jo! Men sen blev det stabilare! Sen var det nog egentligen bara att öka på insulindoserna mest hela tiden. I slutet hade jag ju tredubblat doserna mina. Men i övrigt så gick det bra tyckte jag! Det gäller ju att pröva bs ofta och att försöka med dosering av insulin så bra som möjligt. Men visst spelar hormoner ett visst eget spel då man är gravid, så är det nog, som kan vara svår att hantera. Men man kan inget annat än göra det bästa av situationen. Det jag blev lite trött på under graviditeten var att jag ofta fick höra: ”Du är väl sjukskriven nu då du har diabetes och är gravid.” Detta var något jag tyckte var lite jobbigt. Varför skulle jag behöva vara sjukskriven för det?! Jag var ju inte sjuk, jag var GRAVID! Sen att jag hade grym foglossning det kunde jag kanske ha blivit sjukskriven för om jag hade begärt. Men det ville jag verkligen inte. Det skulle inte ha blivit bättre av att ligga still bara. Jag ville vara igång. Sen när man är van att vara igång 24/7 så är det nog svårt att inte göra någonting. Men Vanessa i magen mådde bra, lite måste det väl ändå få kännas då man bär på ett barn i 9 månader 🙂 Jag hade ju två jobb, eget företag, släppte min bok, gick ledarskapsutbildningen. Den tog jag examen i ett par veckor innan förlossningen. Sen så hade jag ju hästarna, visst rida kunde jag inte mera och det var ju en tid i min vardag som var borta. Ridning tar ju annars ganska mycket tid så på så vis hann jag nog med allt utan att jag kände mig stressad. Jag gjorde tv- och radioinspelningar höggravid också. Stod och föreläste. Ordnade evenemang osv. Och jag MÅDDE BRA och Vanessa MÅDDE BRA och min diabetes MÅDDE BRA. Så varför då sjukskriva sig? Skulle Vanessa ha varit i fara, då är det klart att man sjukskriver sig direkt, men så var ju nu inte fallet. Foglossningen var jobbigt, ja verkligen. Ryggont var hemsk i slutet. Svullna fötter var också jobbigt i slutet. Men det gick att hantera. Och jag kunde inte heller träna pga den, bara ut och gå sakta sakta. I stallet var jag dagligen, longerade hästar gjorde jag nog. Men mockade stallet gjorde oftast min mamma. Eftersom vissa rörelser inte gick så bra. Så allt går bara man vill och gör det man kan 🙂 Kan ju också säga att insulinpumpen var fantastisk att ha då man är gravid också.
Resa till Estland med en liten bebismage. ❤ Fredrik och jag vandrade och promenerade mycket.
Jag med lite större bebismage. Påväg på olika uppdrag 🙂
Den 13.1.2014 närmade sig. Började nog känna mig stor på slutet. Hade svårt att äta, åt endast lite. Blev annars för mätt snabbt och började må dåligt. Svullna fötter var jobbigt också och ryggont. Men det är ju sånt som ofta hör till. Lånade Fredriks och min pappas jackor och skor i slutet då det var dessutom vinter.
Det första ultraljudet gjordes ju i v. 10 och då i Jakobstad. Sen blev jag direkt därifrån flyttad till Vasa pga diabetesen. Gick nog ok. Men skulle nog hellre ha gått kvar i Jstad tills förlossningen. Så säger också många andra jag har pratat med nu i efterhand. Många ultraljud gjordes ju. I slutet var det varje vecka till Vasa. Vi fick ju våra ultraljudsbilder i 3D så det var ganska häftigt att se hur hon såg ut innan 🙂 egentligen från första början var det planerat att de lägger igång mig i v.38. Väldigt vanlig vecka som diabetiker. Och vet ni, så blev det också.
Måndagen den 13.1 i exakt v. 38 hade vi tid till BB kl. 9.00 på morgonen. Det var en kall vintermorgon då vi åkte dit. Spännande jo, men jag var väldigt lugn. Vi hade gått innan profylaxkurs och kändes oss väl förberedda inför vad som komma skall. Det ända man inte kan riktigt veta är ju hur det kommer att gå och hur ont det kommer att göra. Men jag kände mig trygg och lugn. Och tänkte vi tar ett steg i taget och barnmorskorna hjälper ju en igenom det. Jag hade öppnats själv 2 cm när vi kom in så det var ju positivt. Och Vanessa låg lågt nere och det såg väldigt bra ut. Hade faktiskt haft den senaste veckan innan lite sammandragningar så det var på gång lite. De ville ju också att jag skulle börja använda en manuell bröstpump och börja pumpa redan i v. 36 så min kropp skulle själv börja förstå att förlossningen närmar sig. Det gjorde jag också, 3 ggr/dag. Och det hjälpte ju tydligen!
Jag blev igångsatt med en ballong. Det funkande väldigt bra. De hann bara sätta in den. Vi åt lite lunch. Sen så fick vi ett eget rum och de sa vi skulle få gå ut och gå. Jag skulle bara gå på wc innan och då kom ballongen ut. Det betydde att jag hade öppnats 4 cm. Det hade tagit 1,5h. Barnmorskorna tyckte det var väldigt bra och positivt. Men ute fick vi inte gå då mera, utan då flyttade de oss till ett förlossningsrum istället. De tog hål på fosterhinnan och Värkarna blev kraftigare hela tiden. Och jag jobbade bra på. Började mot em använda lite lustgas. Men annars försökte jag andas igenom allt. Var nog beredd att ta någon smärtlindring om det skulle ha behövts. Men tyckte jag klarade mig bra med bara lite lustgas.(fast jag tyckte inte lustgasen funkade speciellt bra på mig).
Blodsocker hölls väldigt bra faktiskt. Jag och ibland Fredrik prövade ganska ofta. Det låg ofta mellan 8-10 och det tyckte jag var bra. Vågade inte släppa det låg heller. För man visste ju inte när det skulle börja på riktigt. Jag åt mat med jämna mellanrum också så jag skulle orka bra. Men timmarna började gå långsammare. På em hade jag öppnats till 6 cm. De valde då att sätta in dropp med för att öka värkarna. Och DET gjorde de också. Men tyvärr så öppnades jag inte mera sen mot kvällen. De började öka ännu mera värkdroppet. och då började nog det riktigt jobbiga. Sen kring 20.30 tiden mindes jag att jag ville upp och gå lite granna. Men DET var jobbigt. USch då så ont jag hade då. Sen så hände mycket på en kort tid. Från att ha mått relativt bra, hanterade bra värkarna och skrattade och skojjade med Fredrik en hel del. Så när jag hade varit ute och gått och kom tillbaka kom sen barnmorskan in och kollade. Vanessas hjärtljud började då vara lite oroväckande höga med jämna mellanrum. Jag hade hemska värkar och hade börjat fundera på att ta någon smärtlindring. Men de ville ta dit en läkare först. Mitt i allt var det många personer i rummet. Jag låg ner på sängen då och såg inte lika bra skärmen med hjärtljuden. Men jag visste att Fredrik inte riktigt sa hela sanningen åt mig. För Vanessas hjärtljud var inte mera höga bara nu som då utan de var ständigt höga. Så där vid 21 då en läkare kom och skulle känna så sa hon att Vanessas huvud ha roterat och att det är därför jag inte öppnas mer och hon har det jobbigt. Jag hade dessutom då fått hög feber också.(som berodde på att jag fått en infektion på fosterhinnan, därför mådde Vanessa dåligt där inne). Så läkaren sa att vi måste göra ett akut snitt. Minns jag bara svarade: ”Gör vad ni vill bara hon kommer ut levandes”. Här hann jag nog bli väldigt orolig. Och kan säga att under den senaste 1,5h hade mina värkar ökat så kraftigt och jag blev ju förstås orolig över Vanessa så att andas igenom värkarna funkande inte lika bra mera. Och värkarna ökade bara hela tiden och barnmorskor och läkare skulle och undersöka hela tiden. De hade ju ökat värkdroppen just innan allt detta började och kopplade inte ur det innan jag hade bytt till en annan säng då de skulle köra mig till op. Jag kan säga jag vet inte så mkt om den färden dit. Jag kämpade och försökte andas hela tiden och hålla mig lugn. Men det var jobbigt och hemskt.
Väl nere på op så flyttade de mig igen. Och det var hemskt att ligga så böjd och ha hemska värkar då de skulle lägga in ryggmärgsbedövningen. Men oj vad skönt då det började värka. Sen så kände de på min mage och frågade om jag kände något och jo det gjorde ont då faktiskt. Så de han bli oroliga över att bedövningen inte hade börjat verka. Så de hann säga att de måste söva ner mig. De föste ut Fredrik, som de annars hade lovat att fick vara med trots att det blev akut. Det var ett önskemål vi hade också och det fick vi igenom. Det ända jag hann tänka var, NEJ söv inte mig jag har insulinpumpen på för fullt, jag vet inte vad mitt bs är just nu. Försökte säga, men kände att de inte lyssnade. Vet att jag hann tänka i ett svagt ögonblick att jag dör ju då. Det var lite kaos. Men sen så mitt i allt så kände jag att det hände något med min mage och att de gjorde något. Då hade hon skurit iaf och bedövningen hade tydligen börjat verka. Och bara nån minut senare hörde jag bebisskrik och de visade snabbt Vanessa åt mig och gick iväg med henne till ett annat rum. Jag minns trots allt kaos att jag hann tänka: Oj vad söt hon var!” 🙂 hon är född 21.53.
Det var hemskt att ligga där på op bordet och bli ihopsydd och inte veta vad som hände med Vanessa. Jag hörde hon skrek mycket och tänkte det var ju bra. Det tog ett tag, säkert handlade bara om minuter, men det kändes länge då man låg där. Dessutom började jag skaka något fruktansvärt och frös som man kan göra efter ryggmärgsbedövning. Vanessa mådde bra, behövde lite hjälp med andningen då hon var lite medtagen och hade haft det väldigt jobbigt de sista timmarna i magen. Det visade ju sig sen att jag hade fått infektion på fosterhinnan, därför så fick jag feber. Världens bästa barnläkare Anna kom in och berättade det åt mig. Hon sa du har fått en väldigt fin dotter och hon mår bra. Men hon var lite medtagen, behöver ligga i kuvös en stund och har lågt blodsocker och hade ett billjud på hjärtat. För mig efter allt så lät detta hemskt, vilket det inte var egentligen. Fredrik kom in och de frågade var jag ville han skulle vara. Men jag sa självklart skall han fara med Vanessa. Fast det skulle ha varit skönt att ha honom där. Vanessa åkte upp till intensivavdelningen Keskola. Jag fick åka till uppvakningsrummet.
Uppvakningsrummet var en hemsk stund. 2 unga killar tog hand om mig där. Ensam, mitt i natten. Mörk var det också. Och att inte veta något om VAnessa. USCH! sen det värsta var att jag visste att min insulinpump pumpade in 3dubbla doser. Och det hade min diabetesläkare sagt att jag skall dra ner på en gång då jag har förlöst barnet. Så jag fick på något sätt tag i pumpen och satte ner doserna rejält. Sen fick jag BEGÄRA att kan de ta ett blodsocker av mig. 7,2 hade jag. Men fick sockerdropp iaf då de visste att det kan sjunka rejält.
Många saker tyckte jag där kändes hemskt med diabetes och att de inte riktigt brydde sig. Att man i dessa situationer blir så utlämnad trots att man är på ett sjukhus. Min diabetessköterska har sagt jag skall ta upp detta på alla mina föreläsningar och det har jag gjort också. Vet att man måste sköta pumpen själv. Men lite vetskap borde de ändå ha. De borde ju ha kollat något då de tänkte söva ner mig. De borde ha tagit bs utan att jag skulle behöva begära direkt jag kom till uppvaket osv. Men jag redde ju bra upp det själv denna gång. Men jag hoppas ändå de skulle åtminstone fråga lite.
Det var hemskt att ligga vid uppvaket utan någon och utan att veta hur det var med Vanessa och hade ingen telefon heller. Hoppades hela tiden att Fredrik skulle komma ner. Fredrik kom ner ett varv till uppvaket sen och berättade åt mig allt. Han hade bild av henne. Hon låg i kuvös då just. Sen for han upp tillbaka. Jag fick ringa mamma och syster. Sen efter ett par timmar kom de från BB och förde upp mig i sängen så jag fick se och känna på MIN dotter. Bra gjort tyckte jag. Klockan var mitt i natten då. De lade sängen bredvid kuvösen och jag fick lägga min hand in i kuvösen och hålla i Vanessas hand. ÄNTLIGEN. Barnläkaren kom dit och berättade allt. Men kan säga jag var ganska så slut i huvudet så jag fick nog inte in allt. Jag har läst i epikrisen och Fredrik har berättat mycket sen åt mig. Huvudsaken var att hon mådde bra. Jag var där bra länge, hon höll hårt i min hand. Ville egentligen inte lämna henne sen. Men de sa de ringer om det är något. Fredrik stannade. Vi sms:ade hela natten och han skickade bilder och uppdateringar. Jag sov i princip inget. Ringde åt mamma där 3-4 på natten och pratade. Kände mig ganska ensam i mitt rum nere på BB och ville bara vara där uppe. ❤
Följande morgon tidigt körde de upp mig i sängen tillbaka till Vanessa. Hon mådde helt bra. Efter 2 timmar i kuvös hade hon själv försökt dra bort slangen ur näsan. Det stor det tom i hennes papper. Så de sa hon mådde nog bra 😉 Fredrik hade sköterskorna tvingat att gå i amningssängen och sova en timme. Stackarn, han var också ganska så slut. Är så glad att han satt med Vanessa, att hon åtminstone hade en av oss då med sig. Jag fick ligga mitt i rummet på intensiven med Vanessa i famnen, hud mot hud. Overkligt och så underbart. Varför Vanessa var tvungen att vara kvar på intensiven var egentligen för hennes låga blodsocker. Så hon fick sockerdropp. Det är väldigt vanligt då mamman har diabetes. Vi var nog egentligen förberedda på det. Biljudet på hjärtat hörde också ihop med min diabetes. Vi hade ju turen att få en av de bästa hjärtspecialisterna på barn att undersöka henne. Sen har vi varit 2 ggr efteråt, vid 8 vks ålder och vid 5 månader och kollat och allt är som det ska. Hon har ett helt friskt hjärta. Det berodde på min diabetes, vilket också är vanligt.
På tisdagen började vi direkt med amningen också. Och jag ska säga er för de som tror att jag har haft det så enkelt med att amningen har fungerat. Jag KÄMPADE verkligen. Vanessa skrek nog åt mig till att börja med, hon orkade inte riktigt amma helt då hon ännu var lite svag. Men vi kämpade och kämpade. Jag gav inte upp. Jag tog hjälp av barnmorskor och sköterskor, och vissa var väldigt hjälpsamma. Jag satt och pumpade massa för att få igång produktionen ännu mera. Jag var ju inskriven på BB vån 4 och Vanessa på intensiven vån 8. Det blev ju ännu svårare då det blev akut snitt också. Men efter några dagar så började det gå bra. Jag var ju i princip aldrig på BB. Vanessa skulle ammas var tredje timme dygnet runt. Och det tog ju inte 10 min, nej ca 2 timmar. Först ammade vi länge, sen gav jag henne ersättning och sen somnade hon oftast. Sen så hann jag ner till BB och äta, sen upp igen för att börja om med samma procedur. Därimellan var det ju blöjbyten osv. De skojade med mig nere på BB och sa att jag aldrig var hemma 😉 Men jo jag ville ju förstås vara med Vanessa dygnet runt, sen så ville jag verkligen få amningen att fungera. Jag sov inte många timmar under den veckan vi var på sjukhuset. Var ganska slut egentligen då vi kom hem. Jag sov faktiskt väldigt bra första natten hemma och skönt var det att komma hem.
En ersättningsflaska på kvällarna har vi fått ge, ibland ingenting. Jag är så glad och stolt att jag kämpade. Jag har fått mycket beröm för det efteråt av barnmorskor och diabetessköterskor. Tack! Blodsockret då, jo det sjönk rejält så fort man började amma. Låg, låg, låg. Men jag var ju beredd på det. Och hade alltid något bredvid mig. Banan, jucie osv. Åt samtidigt som hon ammade. Blev lite ledsen då jag har både fått höra och läst att vissa diabetiker säger att man inte kan amma för att man har diabetes. Det är bullshit. Jag helammade henne till 6 månader. Delammar ännu och ska nog fortsätta ett tag ännu. Men visst kämpade jag och visst har jag haft otroligt mycket lågt blodsocker i samband med amningen. Men bara man är beredd så går det nog. Sen att amningen inte funkar pga andra orsaker kan det nog vara. Det vet jag, har flera jag känner som inte fått det att fungera trots än vad de har gjort. men att det skulle vara pga diabetes är fel.
Vår älskade lilla tjej. ❤ Sådär mörkt hår och långt hade jag också då jag föddes. Hon var väldigt lik mig då jag var nyfödd. Nu är hon ganska så ljus. Precis som jag också blev senare. Fredrik är ju också ganska så ljus.
Vanessa var väldigt ”med” från första början. Redan från dag ett så kollade hon på mig med sina stora fina ögon. Har en otroligt bra bild då hon verkligen tittar på mig ordentligt för första gången. Helt underbart. ❤ Hon log samma dag som vi skulle åka hem åt mig och en sköterska. Hon var tydligen glad över att få åka hem. Det va vi också. Fredagen så tog de ju bort sockerdroppet och Vanessas blodsocker hölls stabilt. Skönt! Natten mellan fre-lö sov vi i familjerummet. Otroligt skönt att äntligen bara vara vi 3 och äntligen vara ensamma lite granna. Jag fick ju ha eget rum 2 nätter nere på BB, men sen hade de en som behövde det mera än mig. Jag var ju inte speciellt mkt där. Så då fick jag dela rum. Och att själv vara helt slut och försöka att få sovit några timmar och inte få ha sin egen bebis med sig, så fick jag istället ligga och höra på grannes bebis som skrek väldigt mkt under nätterna..
Trots att jag var helt slut och trött och det hände mycket, så orkar man nog. Man orkar då man har fått det finaste i världen man kan få. Det bästa i livet ❤ Som mest tillbringade jag min tid uppe på intensiven i en gungstol, ofta med en ammande Vanessa. Eller en sovandes Vanessa i min famn. ❤
Nu är detta inlägg så långt redan, så mammalivet tar vi mera i ett senare skede 😉
Men en sak kan jag säga. Det första året har varit det mesta underbara år i mitt och Fredriks liv. Vi älskar varje dag vi får med vår underbara tjej. Vi har en väldigt härlig liten dotter. HOn har varit väldigt aktiv och tidig med det mesta och är ett riktigt charmtroll och busfrö på ett positivt sätt. Jag känner sån glädje och lycka varje dag att få spendera med henne. ❤
Och ni diabetiker som funderar på detta. Se till att ha ett bra långtids bs innan, stabilt och bra. Sen så går allt hur bra som helst att vara diabetiker, gravid, och få barn. Och amningen funkar också (för de flesta). Barn är verkligen livets gåva och jag är så lycklig över att vi just har fått den dotter vi fick. Jag älskar att vara med henne dygnet runt och hon är med mig på lite allt möjligt och stormtrivs med sitt liv. Vi älskar att vara en familj och hoppas kunna ge Vanessa syskon i framtiden. Vanessa ger oss sån glädje och lycka varje dag. Vi får ofta skratta åt henne. Hon älskar att busa med oss, kramas och pussas. Den kärlek man har till sitt barn är obeskrivlig och oändlig.
Grattis världens bästa tjej på din 1-årsdag. Nu är det nästan exakt ett år sedan du kom ur min mage.
Vår älskade Vanessa Inga Emilia ❤ Det bästa mamma och pappa har. ❤
SusannGleisner 